12 semesterdagar har jag framför mig nu, plus helger, det ska bli så himla himla skönt! Jag ska läsa alla böcker i olästa-högen (se nedan), promenera i snön som kommer att vräka ner från och med i morgon (se nedan), lära mig att spela go, skriva varje dag, svara på obesvarade brev, hasa omkring i tofflor.
11 av mina gamla bloggar låg på Blogsome, som för några veckor sedan skickade ett mail om att de skulle lägga ner verksamheten och att man hade tio dagar på sig att backa upp sina grejer. Gissa hur kul det var att försöka hinna med samtidigt som jag jobbade? Jag hann, fast det var på håret. Till och med Julias gamla Julblogg blev räddad, hurra!
10 gånger har jag sprungit upp och ner till tvättstugan idag. I morgon ska jag sortera en miljon strumpor.
9 pepparkakor till, sen får det vara bra.
8 olästa eller halvlästa böcker i olästa-högen: Bob Hansson – Vips så blev det liv, Åsa Andersson Strollo – Hoppas, Frances Hodgson Burnett – A Lady of Quality, August Lindberg – De första teaterminnena, Terry Pratchett – Eric, Doris Lessing – Shikasta, Margaret Atwood – A Handmaidens Tale, Margareta Strömstedt – Natten innan de hängde Ruth Ellis.
7 dagar kvar till jul, och varje dag ska jag lyssna på den bästa jullåten någonsin med Tomte-Bob:
6 konsonanter och ett Ö gör Anna till en ledsen wordfeudare
5 timmars dans på julfesten i torsdags känns fortfarande i fotsulorna.
4 julklappar på min önskelista: en kakburk, en bok, ett vapen och fred på jorden.
3 förfrågningar varje dag från Couchsurfare, tackar just nu nej till alla på grund av att Irlandsdottern med pojkvän kommer hem snart (se nedan!) och gör huset fullt. Bli Couchsurfare du också! Det behövs!
2 minuter kvar tills midnatt då och då kommer ÄNKLIEN facit till Lottens julkalender, detta tortyrliknande redskap och ljuva pina, denna honungsfälla man vandrar rakt in i med öppna ögon varje december.
1 dag kvar tills Irlandsdottern kommer hem! Är mycket lycklig, men också orolig för att det inte ska börja snöa innan hon kommer. Hon har särskilt beställt snö.
2011-12-11
Är det modigt att ropa slagord? – forts
Fortsättning från tidigare.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Är det modigt att ropa slagord?
Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
2011-11-20
Att orka höja rösten
Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.
Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.
Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.
Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.
Och så blir det inte det.
Vi måste hjälpa varandra att bråka!
Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.
Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.
Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.
Och så blir det inte det.
Vi måste hjälpa varandra att bråka!
2011-11-19
Big on Östermalm
Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!
Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.
Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.
* närmare bestämt hösten 2008
Hippocleides cares not!
Ibland känner jag att jag aldrig vill skriva ett ord till, eftersom det aldrig kan bli lika bra som det Herodotus skrev. (Det är inte jätteofta, och det brukar gå över ganska snabbt.)
Herodotus levde i Sydeuropa på 400-talet före vår tideräkning. Han var en grekisk historieskrivare som reste mycket. Enligt Wikipedia kallade Cicero honom för "historieskrivningens fader". Hur som helst kunde han skriva roligt och underbart. Följande text, ur "Herodotus historia" (förlåt att jag inte lyckas översätta den från engelska), handlar om Cleisthenes som vill gifta bort sin dotter, och friaren Hippocleides som kommer på att han älskar att dansa och sprattla med benen mer än han älskar Cleisthenes dotter. Och varför inte? Det är roligt att sprattla! Hippocleides bryr sig inte!
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
 |
| Heodotus och Sean Connerys hatt möttes i en tidsmaskin och blev genast djupt fästa vid varandra |
6.129: Then when the appointed day came for the marriage banquet and for Cleisthenes himself to declare whom he selected from the whole number [of suitors for his daughter], Cleisthenes sacrificed a hundred oxen and feasted both the wooers themselves and all the people of Sikyon; and when the dinner was over, the wooers began to vie with one another both in music and in speeches for the entertainment of the company; and as the drinking went forward and Hippocleides was very much holding the attention of the others, he bade the flute-player play for him a dance-measure; and when the flute-player did so, he danced: and it so befell that he pleased himself in his dancing, but Cleisthenes looked on at the whole matter with suspicion. Then Hippocleides after a certain time bade on bring in a table; and when the table came in, first he danced upon it Laconian figures, and then also Attic, and thirdly he planted his head upon the table and gesticulated with his legs. Cleisthenes meanwhile, when he was dancing the first and the second time, though he abhorred the thought that Hippocleides should now become his son-in-law, because of his dancing and his shamelessness, yet restrained himself, not desiring to break out in anger against him; but when he saw that he thus gesticulated with his legs, he was no longer able to restrain himself, but said "You have danced away your marriage, however good your dancing, son of Tisander!" and Hippocleides answered "Hippocleides cares not!"
PÅSKEGT
Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.
Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.
Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.
Lördagspredikan
Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten "Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd". Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.
Fredag! Igen?
De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf... hur kan det vara fredag redan?
Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.
Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.
Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.
2011-10-25
En viktig algoritm
Sen lägger man till alla nya böcker som hinner komma ut under tiden, som man också måste läsa.
Sen räknar man ut hur många dagar det kommer att ta att läsa alla.
Så beräknar man hur många dagar man har kvar att leva. (Man får höfta, såklart. Det finns ju en formel för det också, med rökning och mors ålder och riskbeteende och sånt.)
Sen drar man antalet läsdagar från antalet levnadsdagar, och sen kollar man i sin kalender.
Sen går man till sin chef och säger: Ledsen, men nästa vecka på onsdag måste jag sluta jobba. Annars kommer jag aldrig att hinna läsa alla viktiga böcker. Ajöken!
2011-10-16
Varför jag gillar Occupy-rörelsen
Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?
En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.
Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.
Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!
Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.
Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?
Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!
Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".
Här finns mer intressant läsning och lyssning:
- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."
- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."
- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".
Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.
En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.
Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.
Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!
Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.
Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?
Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!
Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".
Här finns mer intressant läsning och lyssning:
- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."
- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."
- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".
Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.
2011-10-09
Still Life With Woodpecker – Tom Robbins
Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningsfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett cocktailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok "Still Life With Woodpecker" som jag läste ut för några timmar sen.
Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är "Even Cowgirls Get the Blues" som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.
Jag fick låna boken "Jitterbug Perfume" av en pojkvän
Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.
"Still Life with Woodpecker" var inte lika bra som "Jitterbug Perfume", nästan lika bra som "Skinny Legs and All" och alldeles, alldeles underbar.
Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.
Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
PS – Björn af Kleen
Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.
Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av "Jorden de ärvde", berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget. Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan "Paradise Hotel".
Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring "Jorden de ärvde" och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för “milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam – men finkänslig, som mullvadens morrhår.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
2011-10-08
Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami
 |
Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.
Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit."
Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.
En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att "likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever". Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.
Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmänna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.
Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.
(Den här recensionen publicerades på Breakfast Book Club tidigare i veckan, tillsammans med två andra. Här får de varsin post!)
2011-10-02
Hoppas barnen njuter lika mycket
"Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan" skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy "... dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan."
Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?
Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.
Sveland säger i intervjun att "Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting". Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.
Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.
Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.
Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.
.
Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?
Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.
Sveland säger i intervjun att "Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting". Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.
Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.
Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.
Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.
.
2011-09-24
Bokbloggat!
Kort bara: har varit i Göteborg i fyra dagar, för jobb, Michel Odent och bokmässa. Roliga dagar! Bloggade och twittrade under bokmässan för Breakfast Book Club, bland annat om Bok- och Alkoholmässan - varför darrar författarna så på handen när de ska signera?
2011-09-17
Anna på (o)äventyr i Paris
- Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.
Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.
Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat
• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.
Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.
Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.
Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat
• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.
Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.
2011-08-30
Lappsjuka
Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.
Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!
Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.
När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.
I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.
Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.
Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.
Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.
Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!
Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.
När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.
I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.
Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.
Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.
Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.
2011-08-28
Hej Du
Hej mammi. Idag är det ett år sen din sista dag i det här livet.
Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.
Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.
Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.
Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin ("Lull dog igårkväll, kom", "Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom", "Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!" och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.
(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)
Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).
Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)
Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.
Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet ("De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt"). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)
När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:
"De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser."
Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:
"Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom."
Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.
Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.
Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.
Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)
Alla i familjen hälsar!
Puss och kram, din Anna
Ett år och några timmar, sen vi vinkade adjö när jag lämnade ditt fina lilla rum på Ersta, du log och vinkade och jag kände mig så glad för att du var glad, i all din skruttighet var du lugn och glad och finurlig, du var Lull helt enkelt.
Ett år i kväll, sen de ringde från Ersta och sa att du hade somnat in för gott.
Ett år i morgon, sen vi satt hos dig, barnen och jag, och betraktade dig, konturerna av vad som varit du, ditt skröpliga käril. Ett käril utan fjäril. Begrundade vad du betytt för oss. Skickade med dig våra varmaste tankar.
Ett år i morgon, sen jag ringde barnens pappa för att berätta vad som hänt och fick framföra dödsbudet på komradio via polisen i Kiruna, i det kanske mest bisarra telefonsamtalet någonsin ("Lull dog igårkväll, kom", "Vad säger du? Du gråter så jag hör inte vad du säger, kom", "Lull dog igår, kom! Kom hem, kom!" och så vidare) som slutade med att till och med polisen höll på att börja gråta.
(Du skulle ha gillat min beskrivning av det, du älskade det absurda i tillvaron och lärde mig att älska det. Och det är väl inte helt fel att höra om hur sorgligt det blir när man inte är med längre, heller.)
Det råkar sig så idag, denna augustidag precis parallellt i kalendern med din sista dag på den här planeten, att jag sitter och läser dina brev. Jag sitter i en liten enslig stuga på en öde hed vid stranden och läser några av de hundratals brev du skrev till Sigrid, en av dina allra bästa och trognaste vänner. Sigrids stora brevsamling på flera tusentals brev ska skickas till ett universitet och därför fick jag låna med mig några av breven från dig, för att hinna läsa dem innan de blir forskningsmaterial. Det är kanske hundra sidor, oftast handskrivna på tunt prassligt papper, här och där ett maskinskrivet brevkort, några vykortsbuntar (du älskade att skicka fem-tio vykort åt gången och numrera dem, helst med oavslutade meningar på alla kort utom det sista).
Det är överraskande överraskande att läsa dina brev till Sicce. Jag visste ju att det var knepigt, ditt liv, men inte att det var så illa. Du kanske undanhöll mycket mer än jag trott från mig. (Men visst är det okej att jag läser om det nu? Det är ju inte som om du ville ha några hemligheter för mig, då skulle du ha gjort dig av med alla dina 63 dagböcker som nu ligger i en kartong i min källare: jag har inte hittat kraften eller tiden att börja läsa dem ännu. Det var nog snarare jag som inte ville, eller snarare orkade, höra om hur eländigt allting var. Jag var ditt enda barn, din enda familj, och jag orkade inte bära din börda också.)
Eller så passade du bara på att ösa ur dig i breven, kanske var ditt liv inte fullt så eländigt som man kan få för sig när man läser. I vilket fall räcker det och blir över. Du brottas med ensamheten, barndomsminnen, din vånda att vara en usel förälder, situationen på Kamratposten. Framförallt den förbannade ensamheten. Du nämner ofta alkoholen som en tröstare, mycket tidigare i ditt liv än jag trodde. Några få brev andas harmoni. Jag läser dem flera gånger.
Jag har alltid varit stolt över dig. Du var en sån fighter, du tog alltid strid för de svaga. Du brann för att ge barn bra, intressant och rolig information. Du ville ge barn kraft, mod, glädje. Verktyg att klara verkligheten med. Du kompromissade aldrig med det målet, aldrig för en sekund. Du var ofta i hård strid med ledningen, framförallt om deras krav på annonser i KP som du aldrig gick med på, men också om innehållet ("De vill bara ha gulliga hundar, gulliga barn, ingenting svårt eller politiskt"). Men du vek dig aldrig, gav aldrig upp. (Visst, du grät väldigt ofta och drack för att orka med. Men du gav faktiskt aldrig upp.)
När jag läser breven om dina (nästan 30) år på KP blir jag ännu stoltare, ännu mer imponerad. Vilket oerhört tungt lass du drog. Oftast tillsammans med de andra på redaktionen förstås. Men det jag fastnade för mest är ett brev från 1969. Dels beskriver du vilket helvete det är att vara heltidsarbetande ensamstående mamma till en förstaklassare. Jag började och slutade skolan på olika tider varje dag, och du fick verkligen stressa fruktansvärt för att klara av alla hämtningar och lämningar. Det fanns inget fritids, och du anställde hela tiden nya tjejer som skulle passa mig efter skolan, tjejer som du ibland inte kände att du kunde lita på. Min fröken i skolan var orolig för att jag inte hängde med på lektionerna och ville sätta mig i specialklass. Hemma var jag arg och ledsen jämt, tyckte du, vi bråkade ofta. Du tog alltid med dig jobb hem och hade aldrig tid med vuxet sällskap. På jobbet var det också kaos:
"De unga FNL:are jag anställde nyligen har bildat en ganska sträng front mot mig, de vill göra en sorts Vietnambulletin av Kamratposten, behandlar mig som representant för makten, pengarna och ägargruppen, ställer till uppträden om vi jobbar över 5 minuter – bokstavligen – och topprider mig med hot om fackföreningsbestämmelser."
Du skriver att de är revolutionärer och FNL-sympatisörer, och att det är ju förstås du med:
"Men det är inte det enda för mig som målsättning. Och jag inser i vilket fall att ungar inte en sekund skulle orka sej igenom den läskost dom vill proppa i dom."
Du insåg att barn inte kan tvångsmatas med politik, och du respekterade att det finns många barn som vill läsa om musik, böcker, film, kärlek, naturen och mycket annat. Du såg till att det alltid fanns serier i KP, långt innan serier ansågs lämplig läsning för barn. Du lät en sexrådgivare svara på barns frågor om sex, redan 1971, trots våldsamma protester från konservativa lärare, kristen press och andra stofiler. Du såg till att ungar fick plats att berätta om sina tankar och drömmar, och att de fick svara på varandras brev. Och i varje nummer skrev du ledarspalten Hej alla Du, alltid med kärlek och respekt för KP:s läsare. Mitt hjärta sväller av stolthet när jag tänker på det.
Ja, det var allt för idag. Det finns inte mycket jag vill säga till dig som jag inte redan har sagt (eller skrikit), alla våra bråk var förstås jobbiga men bra på det sättet att det inte blev något osagt kvar. Visst, du var en ganska knackig förälder, men du älskade mig reservationslöst och du ställde alltid upp för mig, på alla sätt du kunde. Jag försonades med din knackighet långt innan du vinkade adjö till mig den där dagen för ett år sedan.
Så jag säjer hej då på ett tag. Vi har inte satt ner ditt fina gravträd vid graven ännu, jag väntar fortfarande på samtal från kyrkogårdsförvaltningen, det skulle bli nån gång i september så vi ses väl då om du väljer att vara med en stund.
Jag hoppas att du har hamnat på nåt trevligt ställe nu, och att kepsen som vi begravde med dig fortfarande lockar till sig många karlar. (Och att karlarna på det nya stället förstår bättre att uppskatta dig bättre än de gjorde på det här usla haket.)
Alla i familjen hälsar!
Puss och kram, din Anna
2011-07-25
Det finns inget viktigare
Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. "Världen är en skör plats" säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. "Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker."
Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.
Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.
Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?
Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?
Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?
Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.
Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.
Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.
Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.
Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.
Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.
Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.
Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.
Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.
Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?
Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?
Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?
Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.
Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.
Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.
Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.
Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.
Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.
Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.
2011-07-22
Men polisen kan väl ändå inte ljuga?
Försöker få ihop detta med lögn och sanning. De senaste dagarnas skandalösa avslöjanden i News of the World-affären väcker tankar. Och folks reaktioner på att politiker och högt uppsatta polischefer blåljuger.
Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.
Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.
Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.
Illustration från spelet Bioshock
Jag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.
Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)
Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?
Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?
Det är klart att många blir besvikna och arga. För det är ju inte okej att ljuga. Det vet alla. Tilliten är det absolut viktigaste vi har för att det ska funka att leva ihop. Inte minst måste vi kunna lita på de som bestämmer och vaktar över oss. Så vi utgår från att det är sanningen som råder, vi bygger hela vår kultur på att folk inte ska ljuga när det gäller. Till exempel lägger vi ner massor av tid och energi på att lära våra barn att alltid tala sanning, eftersom barn i fritt tillstånd fantiserar. Och vi stiftar lagar som förbjuder oss att ljuga.
Ändå är det precis det vi gör! Just när det gäller! Nästan alla slirar på sanningen om de blir utsatta för tryck. Det är inte det minsta konstigt tycker jag, eftersom vi har skapat en kultur med väldigt snäva ramar och onaturliga villkor. Vi försöker leva som vi lär, istället för som vi egentligen är. Idealen, de ideal vi gärna vill leva efter och hur vi försöker framstå, stämmer inte överens med vilka vi egentligen är, och våra verkliga behov. Ofta hotar fasaden att rämna, och då ljuger vi.
Det påminner mig om en liknelse som Fredrik Lindström använder i en av sina föreläsningar (fast i det fallet handlar det inte om lögner och sanning, utan om att vi har byggt upp våra liv på förutsättningen att vi är förnuftiga, snarare än känslostyrda. Vilket är galenskap, eftersom vi i själva verket är extremt känslostyrda). Han liknar konstruktionen vid en undervattensstad, som vi har byggt fast vi egentligen inte kan hålla andan under vattnet längre än en minut i taget. Men vi envisas: Vi ska bo under vattnet. Vi kan hålla andan. Vi är inte så primitiva så att vi måste upp och kippa efter luft hela tiden.
Illustration från spelet BioshockJag vet att det finns folk som aldrig ljuger, eller som verkligen försöker att aldrig ljuga. Möjligen har de aldrig blivit utsatta för den sortens press som får folk att ta till nödlögner. De kanske har inrättat sina liv så enkelt som möjligt, så att de aldrig hamnar i kläm.
Men det är inte bara de som blir förvånade, besvikna och arga när andra ljuger. Faktum är att nästan alla verkar glömma från en dag till en annan hur vanligt det är med lögner. (Va? Här i vår fina undervattensstad.)
Och ju högre uppsatta lögnarna är, desto större blir besvikelsen, så klart. För den som har så mycket makt och ansvar, den måste väl ha ett samvete vitt som snö? Inte kan väl kungen ljuga? Eller höga polischefer? Präster är ju anställda av Gud Fader själv! De kan väl ändå inte ljuga?
Utländska journalister ljuger kanske ibland, det har man ju hört. Och amerikanska presidenter. Men inte våra svenska folkvalda. Otänkbart. Svenska poliser ljuger aldrig. Det är ju mot lagen. Och inte våra fina, svenska kändisar. Någon som har haft uppdrag åt Röda Korset eller BRIS kan inte heller ljuga. Väl?
2011-07-20
Råmeå, varför är du Råmeå
Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.- Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
- Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?
skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.
Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.
2011-07-17
Pyssel
Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.
Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av
Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!
Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av
- lavendel
- gasbinda
- presentsnöre.
Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!
2011-07-16
Rastlös
Vankar av och an. Vacklar.
Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.
Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.
Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.
Väntar på att alla ska vakna.
Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.
Inget har hänt.
Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.
Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.
Och flyttkartongerna.
Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.
Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.
Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.
Väntar på att alla ska vakna.
Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.
Inget har hänt.
Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.
Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.
Och flyttkartongerna.
2011-07-09
Exotiska ögonblick
Apropå diskussionen tidigare om var och när man får plåta:
Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.
(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)
Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.
(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)
Bara så att det täcker precis
Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.
Japp. Det får räcka så.
2011-06-25
Vad man ska tänka på när man flyttar
- Anlita en välrenommerad flyttfirma. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: flyttgubbarna kom en halvtimme för sent och började flytta långsamt som tapirer. Den flyttstädning som skulle ingå dök inte upp. När flyttbilen var full hände ingenting i två och en halv timme, eftersom chauffören hade gått för att göra ärenden. För sent gick det upp för oss att den firma vi anlitat var en flyttmäklare som lagt ut flytten på några underbetalda ryssar med obefintliga stadsbudskunskaper.
- Ha många goda vänner som hjälper till att flytta. TACK Elsa, Susanna, Max, Axel, Ossian, Malin, Lennart, Micke, Gunnar, Oliver och Rolf. Utan er hade vi bott kvar på Bellmansgatan 24 fortfarande, eller suttit på dårhus, eller möjligen i finkan.
- Ha en hissreparatör fastkedjad vid hissen. Annars kan det gå som det gick för oss i måndags: först stannade lilla hissen med fyra av våra flytthjälpar instängda inuti. Där blev de sittande i cirka en halvtimme men verkade ganska nöjda ändå ("vi slipper ju bära!"). Sen kom hissreparatören och släppte ut dem. En kvart senare stannade stora hissen och blev stående i två timmar, eftersom hissreparatören nu var på annan ort. På eftermiddagen stannade hissen i det huset vid flyttade in i, och blev stående i fyra timmar eftersom, ja, ni fattar.
- Se helst till att det inte ösregnar.
- Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna inte börjar kivas om vem som har första tjing på hissen och det eventuellt torra utrymme som finns för de tvåhundra biljonerna flyttkartonger.
- Om man är två parter som ska byta samma dag, se till att de två olika flyttfirmorna är ungefär lika effektiva. Vi (som är politiskt korrekta söderbor) kände oss mycket obekväma med det faktum att våra usla flyttare samtliga var från länder med arabiska eller kyrilliska bokstäver, medan den andra flyttfirman uteslutande bestod av ariskt hypereffektiva, blonda unga män från trakten av Borlänge. När de senare himlade sig med sina dalablå ögon och suckade över våra klåpare kände vi omedelbart hur orättvist det var och hur fina och mänskliga våra flyttare var jämfört med de där linhåriga flyttmonstren.
- Skaffa fram förströelse för den familj som ska flytta in, så att de har något att göra medan de står i ösregnet i timmar och ser taxametern ticka iväg och blir alltmer likbleka och deras vuxna barn börjar leta efter trubbiga föremål. Det är mycket bättre att de lägger pussel eller spelar något roligt sällskapsspel.
- Om bytet ska ske klockan 14 är det inte lämpligt att flyttstädarna kommer 14:15. Flyttstädningen som ingick skulle utföras av samma tapirer som flyttade kartongerna. Inte så fiffigt. De visade sig dessutom vara ännu sämre på att städa än att flytta. Vi fick panikringa efter en jourstädfirma.
- Ha handskar, träskor, madrasserad dräkt och titanförstärkta ryggmuskler under hela flytten, upp till en vecka efter då alla kartonger ska packas upp, genomsökas och flyttas runt i lägenheten. Detta för att undvika sönderslitna nagelband, avbrutna finger- och tånaglar, blåmärken och träninsgvärk SuperDeLuxe.
- Flytta in i en fantastisk lägenhet med utsikt över hela stan, hämta mat på Sukhothai och röj middagsbordet från kartonger så att alla flyttvänner får plats att äta middag klockan tio på kvällen medan solen går ner och färgar himlen i lila, guld och rosa. Man kanske knappt kan lyfta ätpinnarna av utmattning, men det är definitivt värt det.
- Det var allt, tror jag. Nästa vecka: Vad man ska tänka på när man packar flyttkartonger.
2011-06-17
Anna går på sf-kongress
Jag gästbloggade nyss på Breakfast Book Club-bloggen om mitt besök på Eurocon 2011 idag, men jag kan inte låta bli att publicera det här också. Varför inte ta dubbelt så mycket plats när man kan :o
Idag började science fiction-kongressen Eurocon 2011 i Kårhuset på KTH i Stockholm. Det är första gången Sverige får vara värdland för ett Eurocon, så det är en stor händelse för svenska sf-fans! Det var också mitt första Eurocon, och jag cyklade glad i hågen dit i dag, trots regn och krånglande cykelkedja.
Kongressen är tre dagar lång, med ett späckat program. Jag hade prickat för några favoriter och började med In the Beginning, en paneldiskussion om hur man bäst inleder en bok. "What is the difference between a good and a bad beginning in a fantastic story? What kind of beginning causes positive expectations and what kind discourages you from further reading? Examples? Is fantastic literature different from mainstream in this respect?"
Författarna Dan Hörning och Stefan Ingstrand berättade om sina bästa och sämsta första meningar, och det blev en intressant diskussion med publiken. Många höll med om att William Gibsons inledning till Neuromancer: "The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel" är en mening som försätter läsaren i rätt stämning omedelbart. Någon hade hört att en av Tysklands bestsellerförfattare alltid börjar sina manus med meningen "En man gick runt hörnet, iförd en grön hatt" (fast på tyska då) för att komma igång – sedan går han tillbaka och ändrar meningen, när allt annat är klart. Stefan Ingstrand förklarade att han aldrig har fått en första mening som inspiration från ovan, men att han däremot har lätt för att tänka ut bra slut. (Vilket verkar mer användbart egentligen, när man tänker efter.)
Nästa programpunkt var ännu en panel: What Science Fiction Novels are the Most Important and Influential of the Last Decade? med Jukka Halme, Kristina Hård, Marianna Leikomaa och Niels Dalgaard. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av diskussionen på scenen, deltagarna mumlade och pratade om så många olika författare, titlar och trender att det var svårt att hänga med. (För att vara helt ärlig var jag inte hundra procent koncentrerad, eftersom jag satt och funderade på varför science fiction-läsare ofta ogillar modern teknik. Man skulle kunna tro att en sån här kongress är lågbudget för att det inte finns så mycket pengar i branschen, men i själva verket tror jag att många av besökarna vill ha det så. Själv hade jag gärna sett att man använde åtminstone en projektor för lite bakgrundsfakta, inkommande tweets och sammanfattningar av det som sas på scenerna. Men istället blev det mummel och halvmörker. Håhå jaja.)
Sen var det dags för gruppdiskussion: Book Clubs and Book Circles. "How do you organize a book discussion? How do you choose what to read? What works and what doesn’t work? How often do you meet? How do you make the discussion work in the best way?" Jag berättade om Breakfast Book Club och hur jag var den enda sf-läsaren där, och alla kände stort medlidande med mig, fast sen pratade vi om att det faktiskt är roligt ibland att läsa böcker som man aldrig hade valt annars. Jag fick många bra tips på hur man kan lägga upp bokcirklandet. Bland annat var det flera som hade kombinerat att läsa en bok med att se filmen eller pjäsen som bygger på boken och diskutera även den, det lät kul! Kanske I, Robot kan vara något för BBC? :)
Med undantag för öppningsceremonin var de här diskussionerna de enda jag hann med idag, för tyvärr sammanfaller Eurocon med att min familj flyttar på måndag och jag var helt enkelt tvungen att åka hem och packa kartonger. Därför missade jag bland annat ett seminarium om hur man undviker långa omständliga textsjok med bakgrundsinformation när man ska beskriva en helt främmande värld. Tydligen hade ett av tipsen från författarna varit att stoppa in texten mitt i en sexscen – på det sättet har läsaren lättare att ta till sig informationen!
I morgon åker jag dit igen, hoppas kunna rapportera i morgon kväll. Följ gärna taggen #eurocon2011 på Twitter, det är lättare att twittra än att blogga när man sitter hopklämd i halvmörkret.
PS Hanna Fahl skrev om Eurocon i DN i morse – typiskt nog tyckte många av deltagarna idag att hon hade fått allt om bakfoten för att hon beskrev det mer som en köpmässa än en litterär sammankomst. Men man kan inte göra alla nöjda hela tiden, särskilt inte sf-fans :)
Idag började science fiction-kongressen Eurocon 2011 i Kårhuset på KTH i Stockholm. Det är första gången Sverige får vara värdland för ett Eurocon, så det är en stor händelse för svenska sf-fans! Det var också mitt första Eurocon, och jag cyklade glad i hågen dit i dag, trots regn och krånglande cykelkedja.
Kongressen är tre dagar lång, med ett späckat program. Jag hade prickat för några favoriter och började med In the Beginning, en paneldiskussion om hur man bäst inleder en bok. "What is the difference between a good and a bad beginning in a fantastic story? What kind of beginning causes positive expectations and what kind discourages you from further reading? Examples? Is fantastic literature different from mainstream in this respect?"
Författarna Dan Hörning och Stefan Ingstrand berättade om sina bästa och sämsta första meningar, och det blev en intressant diskussion med publiken. Många höll med om att William Gibsons inledning till Neuromancer: "The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel" är en mening som försätter läsaren i rätt stämning omedelbart. Någon hade hört att en av Tysklands bestsellerförfattare alltid börjar sina manus med meningen "En man gick runt hörnet, iförd en grön hatt" (fast på tyska då) för att komma igång – sedan går han tillbaka och ändrar meningen, när allt annat är klart. Stefan Ingstrand förklarade att han aldrig har fått en första mening som inspiration från ovan, men att han däremot har lätt för att tänka ut bra slut. (Vilket verkar mer användbart egentligen, när man tänker efter.)
Nästa programpunkt var ännu en panel: What Science Fiction Novels are the Most Important and Influential of the Last Decade? med Jukka Halme, Kristina Hård, Marianna Leikomaa och Niels Dalgaard. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av diskussionen på scenen, deltagarna mumlade och pratade om så många olika författare, titlar och trender att det var svårt att hänga med. (För att vara helt ärlig var jag inte hundra procent koncentrerad, eftersom jag satt och funderade på varför science fiction-läsare ofta ogillar modern teknik. Man skulle kunna tro att en sån här kongress är lågbudget för att det inte finns så mycket pengar i branschen, men i själva verket tror jag att många av besökarna vill ha det så. Själv hade jag gärna sett att man använde åtminstone en projektor för lite bakgrundsfakta, inkommande tweets och sammanfattningar av det som sas på scenerna. Men istället blev det mummel och halvmörker. Håhå jaja.)
Sen var det dags för gruppdiskussion: Book Clubs and Book Circles. "How do you organize a book discussion? How do you choose what to read? What works and what doesn’t work? How often do you meet? How do you make the discussion work in the best way?" Jag berättade om Breakfast Book Club och hur jag var den enda sf-läsaren där, och alla kände stort medlidande med mig, fast sen pratade vi om att det faktiskt är roligt ibland att läsa böcker som man aldrig hade valt annars. Jag fick många bra tips på hur man kan lägga upp bokcirklandet. Bland annat var det flera som hade kombinerat att läsa en bok med att se filmen eller pjäsen som bygger på boken och diskutera även den, det lät kul! Kanske I, Robot kan vara något för BBC? :)
Med undantag för öppningsceremonin var de här diskussionerna de enda jag hann med idag, för tyvärr sammanfaller Eurocon med att min familj flyttar på måndag och jag var helt enkelt tvungen att åka hem och packa kartonger. Därför missade jag bland annat ett seminarium om hur man undviker långa omständliga textsjok med bakgrundsinformation när man ska beskriva en helt främmande värld. Tydligen hade ett av tipsen från författarna varit att stoppa in texten mitt i en sexscen – på det sättet har läsaren lättare att ta till sig informationen!
I morgon åker jag dit igen, hoppas kunna rapportera i morgon kväll. Följ gärna taggen #eurocon2011 på Twitter, det är lättare att twittra än att blogga när man sitter hopklämd i halvmörkret.
PS Hanna Fahl skrev om Eurocon i DN i morse – typiskt nog tyckte många av deltagarna idag att hon hade fått allt om bakfoten för att hon beskrev det mer som en köpmässa än en litterär sammankomst. Men man kan inte göra alla nöjda hela tiden, särskilt inte sf-fans :)
2011-06-15
Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen
Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.
Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter "Barndoms- och ungdomsminnen" och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.
När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till "Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren".
Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:
"Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (...) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst."
Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!
"Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna."
"Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna."
"När jag anlände till Östersund var det på rapphöna."
Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?
Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter "Barndoms- och ungdomsminnen" och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.
När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till "Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren".
Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:
"Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (...) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst."
Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!
"Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna."
"Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna."
"När jag anlände till Östersund var det på rapphöna."
Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
